Min värld är så liten
mindre än en skokartong
och ändå är jag olösligt vilsen

-Hur är det möjligt?

Att vakna upp varje morgon och önskar att spegelbilden framför en tillhörde någon annan och att ens ständiga själsplågan ska destruera sig.
Längtan att få vakna upp utan att känna sig som en kvark i ett oändligt universum är så stor att förslitningen på den spillra av själ som finns kvar är onaturlig.

Där ute går de starka och oberörda, de som kan le när deras omvärld bryts samman. Där ute går de!...Medan jag splittras sönder i miljarder små patetiska kvarkar när minsta motståndets lag härjar i min skokartong.
Viljan att vara denna meningslöst starka person överröstar alla andra ljud i den delen av hjärnan som fortfarande fungerar.

Bit för bit äter dessa egenskaper upp mig, och för varje morgon jag vaknar desto närmare är jag ett manodepressivt förhållande med min förhatliga spegelbild.

Jag gör en resa till helvetet och på vägen dit självplågar jag mig så fort jag får chansen. Och jag vet att jag lämnat ut mig...Varför?...Jag har ägnat större delen av mitt liv av att vara någon annan. Och nu börjar amorteringen av det lånet droppa in genom brevinkastet och min själ darrar,studsar och hoppar av fanatisk fruktan...Och vilsenheten är större än någonsin...ÄN NÅGONSIN!!!

Jag är vansinnigt vilse i skokartongen och den enda vägen ut är att lägga alla tarotkorten på borden och låta ärligheten bearbeta sönder mitt liv.

Kanske då öppnas locket, och jag kan se solen,ljuset och min omvärld med rätt vy!...Med rätt ögon och med en själ som faktiskt bara tillhör

mig själv!