Han hade fallandet igenom allt

Som han grävde ned det i
av solen brända.

Vareviga fråga lika främmande som en rågskörd
där regnet förlorar tid och tanke.


Han hade enkla prästkragars fall mot mark


Älskar, Älskar inte.

Där och då förbrändes hans skörd.


Över tysta tankars räckvidd.

Han hade brutet strå, genom tid och år.

De hade kallat allting evigt.