så jävla borta, och så ensam i en värld fylld av människor som knuffar all min längtan åt sidan

så redlöst förkrossad på en planet som kastrerar den röst som borde få plats i mänsklighetens öron

jag vet inte vad det är
men jag tror jag dör snart
jag är på väg bort
mot ett evigt upphörande

all mitt sinne förvirrar
irrar
surrar
och förvillar mig bort mot en
klaustrofobisk tiilvaro

jag ser fotstegen av de minnen du skapade

så rosad av en omgivning
och så hatad av mig själv

så konstlade i ett stileben
så rörlig i ett stillestånd

hur seriöst kan förvåningen förbli, när ens eget
skratt når kastrerade former av sprängda löften

jag ser ljuset bakom horisontens hjärta, men jag
kan inte förnimma pulsen

just där är jag död

SÅ JÄVLA DÖD!

himlen rasar ovan, men träffar mig under

katastroferna skrivs i harmonins tecken

jag dukar under ett skådespel som jag
själv skrivit manus till

rådande botgöring finnes bakom lögner skapade
ur en sanningsenligt fundament

hur ska ett helvete kunna finna mig i en obefintlig rörelse av en skymf av satan?

jag är dömd att söka spåret av en helighet av svordomar och brutna löften

jag vet inte vad det är
men jag tror jag dör snart

men du går till trots din väg