Hon sjunker sakta. Som genom kvicksand som drar och drar och drar henne neråt. Hon har slutat kämpa. Hon gav upp för länge sen. Isdobbarna runt halsen gled bara rakt igenom smutsen runt omkring. Den han – och hon – målat henne med. Inte värd någon annan kroppsmålning, inget annat skal än mumifierad i hans skit. Hon är fallen i en vak av damm och smuts. Framförallt smuts utsmetad över hennes kropp av helt fel händer. Som ung skyddade hon sig. Lät sin utmärglade och ärrade kropp vara orörd. Osmekt. Då ömmade hon av att aldrig fått känna läppar på sin hals. Nu har alltför många tänder huggit sig genom huden, in i kroppspulsådern och förgiftat hennes blod. Alltför många eller orimligt få. En för lite men han för mycket. Alldeles för mycket. Hon märker att hon domnat, att kylan inte gör ont alls. Inte längre. De säger att man slutar frysa just innan allt tar slut.



Är det det vi gör nu - tar slut?