Ibland undrar jag så
hur ska man egentligen vara

sig själv brukar dom ju säga
men ibland är det som ligger närmast en
det svåraste att ta tillvara på

för man är rädd
att när någon verkligen
ser en för den man är
inte kommer tycka om det
eller lämna en

men varför ska det behöva vara så?
att vi är så rädda
för att vara oss själva...

vi är ju som bäst när vi är som vi är

Ibland är jag så bra på att vara mig
andra dagar så dålig
då vill jag helst fly
fly från allt som heter Julia

och jag läste i en bok någon gång
att vid uppfostras till att hata oss själva
och det kanske kan stämma

Och ordet lagom skrämmer mig
varför lagom, vad är lagom?
jag är lagom

aldrig för mycket åt något håll
den gyllene medelvägen
liksom

en gång levde jag verkligen fullt ut
det var underbart
och
fasanfullt
på en och samma gång

men nu är jag mest bara lagom
aldrig för mycket
aldrig för lite
alltid lagom

fan vad tråkigt det låter
egentligen
är jag en sådan medelmåtta?
är det okej att vara en medelmåtta?

och dom säger att jag tänker för mycket
det kan nog kanske stämma

Jag borde nog bäst sluta nu
för jag har redan tråkat ut er
med mitt "att vara"
eller "inte vara"

Nu ska jag försöka att bara vara. Hejdå.