Tror att den orangea papperskorgen fick
vara med i bara en
enda dröm
och inga versioner.
På den tiden fanns visserligen episoder
men inte video.
Så vi såg saker en gång
och kunde varken spola
eller stoppa.
Precis som i en dröm!
Möjligen underlättade det för ökad närvaro,
fast begriper ändå
inte hur folk
kunde hinna uppfatta särskilt mycket
alls,
i synnerhet knappast av filmer
som före o efter 40-talet höll ännu högre tempo
än före o efter 70-talet
då det mediterades
över objekt och
subjekt, på ett
sinnesvidgande sätt, från en enda mångskiftande
horisont i taget, drunknandes
i den orangeblommiga tapeten
trots hur dess stickande sympati får blicken
att studsa
tillbaks, fast fortfarande
verkar det mest bara vara
jag som gör
pauser.
Ingen direkt mardröm
var den om den
orangea papperskorgen
men tillräckligt påtaglig
för att rycka upp mig ur sömnen, få mig att landa
klarvaken i sängen.
Budbäraren hade nått fram.