Ikväll studsar orden baby, de bestämda om vi aldrig igen. Når dem inte och tankarna snurrar runt i ett kalejdoskop som formar sagolika mönster av det lilla vi hade som var bra. Mikroskopiska fragment som faller samman i konfetti.

Minns inte varför jag så tvunget skulle bryta. Bryta. Slänga bort. Tror att det var något med din blick, i hur du såg mig. Men hur? När jag blundar är det endast stängda ögonlock jag ser. Tomt. Kan det ha varit något i hur du tog mig? Utan respekt. Kanske. Men allt jag känner nu är minnet av heta händer som tog, tog, stal av min hud. Tilläts stjäla. Eller var det må hända placeboeffekten i din andedräkt, hur jag svalde den som en bulimiker och kräktes upp den igen. Fortfarande undernärd på kärlek.

För inte var det flämtningarna, fingrarna flätade i perfekta sekunder. Eller läpparna och din något arroganta gång. Det måste ha varit lakanen, kuddarna som kvävde? Eller deras ord, de som sa att jag förtjänar bättre, kärlek. Respekt. Kanske var det jag? Gav jag mig för lätt? Gjorde jag mig själv billig under ditt bröst?

Förmodligen.

För inte var det väl du baby? Du som fick mig att tänja på alla gränser, du som högg itu min stolthet, du som krossade min självbild och frätte sönder all min värdighet. Nej baby, inte var det väl du.

Men vem?

Minns inte och ikväll har orden irrat vilse, de bestämda om vi aldrig igen.