Väver ett nät av ömma stunder

Skytten ilar fram mellan ulligt trådade drömmar,

växlar mellan hopp och förtvivlan.

Nystannet med lindat garn är runt till sin skepnad,

det har spunnits av livet och färgats av mina minnen,

Skiftande i svart och grått strålar det självklart,

men några glittrande partier med kullörer av vårens pasteller kan anas.

Ömma stunder av lycka och glädje,

ömma stunder av åtrå och begär.

Ömma stunder av förtvivlan och ensamhet,

ömma stunder av hjälplöshet och sorg.

Ömma stunder som skänkts mig flätar jag samman i ett nät.

Det är inte av illvilja eller elakhet jag vill att du fastnar i mitt klibbiga nät,

det är en instinkt, en vilja att överleva som driver mig, som får mig att söka efter näring så att jag orkar möta dagens ljus.

Jag väver om natten, jag väver i gryningen, jag väver i mitt sinne, varje gång jag tänker på dig