Höstens löv virvlar längs,
fabrikens fasader.
Och det är tid att stämpla ut,
för idag.
Mina fotsteg dem ekar i
fabrikens korridorer.

Det är ingen här, det är ingen här.
Förutom jag, som inte vet vart jag ska.

På fönstret bildar regndropparna,
små meningar på vad jag hade
kunnat gjort.
Om jag någonsin hade fått en chans.

Det är ingen här, det är ingen här.
Förutom jag, som inte vet vart jag ska.

Min osäkerhet tvättas bort,
av molnens fuktighet.
Men jag förblir alltid
den som går hem till min kvart,
med ångesten kvar i mitt sköra inre.

Det är ingen här, det är ingen här.
Förutom jag, som inte vet vart jag ska.