LIV - Från min blogg http://pufflanz.blogg.se/?tmp=271855

Det är januari, inga löv syns på träden längre, de står nakna, blottade. De måste frysa, tänker jag. Jag får en känsla av att de är mänskliga. Jag lider med dem. Det måste vara så plågsamt att ha förlorat alla sina löv. De måste betyda så mycket för träden. Det känns som om vinden för fram deras klagosång. Träden gråter. Jag får själv en impuls att gråta men lyckas hålla tillbaka den.
Tungt ligger himlen tryckt mot grenverken. Det känns som om några grenar ska brytas av och falla till marken. Inom mig känner jag hur det knastrar och knäcker som om jag själv vore en av de där sköra grenarna. Det känns som om jag ska gå itu - brista. Det kräver en stor ansträngning att hålla emot och inte låta sig knäckas på mitten.
Sorgen finns i alla årstider men ser annorlunda ut och gör olika ont, på olika sätt.
Sommaren har sin sorg, likaså hösten, likaså vintern och likaså också våren. Gråten har unika läten och ansiktsuttrycken förvrids åt olika håll. Jag gillar att likna tiden på året vid ansikten. Det blir mänskligare och personligare då – mer nära och lättrelaterat till mitt egna liv och mina egna känslor. Vackrare och starkare.
Just nu är det vinter. Det är en plågsam årstid. Det är en dödens och mörkrets årstid. En förlustens årstid. Allt som varit nära och livfullt under sommaren och hösten är nu dött. På samma sätt som man kan förlora en närastående vän eller familjemedlem förlorar naturen sitt liv och sina närastående. Träden tappar sina vackra löv, vattnet fryser till is, insekter och djur dör av kylan och näringsbristen, dagen förlorar stor del av sitt ljus, gräset och blommorna dör eller förtrycks under tunga massor is och snö. Allt som tidigare skrikit av liv, tystnar. Det blir kusligt. Stillheten och tystnaden tränger alldeles för nära inpå. Jag känner att jag vill skrika. Jag vill skrika för att överösta tystnaden. Men det går inte. Jag har inte en chans. Den finns överallt, i allt. Den genomsyrar allt levande, inklusive mig själv. Det är fysiskt omöjligt att förgöra något som finns i en själv – i varenda liten cell – utan att själv förgöras. Det ända man kan göra är att andas tyngden, låta den få infinna sig i kroppen utan att göra motstånd. Endast då klarar man av att fortsätta leva.
Men efter vintern kommer våren. Den är inte beständig. Så fungerar tiden, det är en konstant rörelse – en pollett av färger som hela tiden skiftar. Även under vintern står det inte still. Trots att själva vintern i sig är så livlös och till synes så stillastående, pågår hela tiden en förändringsprocess. Även vintern andas. Den har en puls som hela tiden slår. Så länge pulsen slår kommer alltid nyanserna att skifta. Vintern kommer bli vår och våren sommar och sommaren höst tills hösten igen blir till vinter. Pulsen slutar inte slå. Tiden kommer aldrig att dö, endast inta nya former.

Däremot kommer jag att dö. Tiden kommer att fortsätta att finnas i all evighet men den köttklump som jag utgör kommer en dag att förtvina. Först kommer mitt hjärta sluta slå, hjärnaktiviteten avstannar tillslut då inget blod längre kan cirkulera, sedan töms jag på olika kroppsvätskor, avslutningsvis kommer jag ligga och ruttna bort i många år under marken i en kista om jag inte blir kremerad såklart. Det är naturens gång – tidens puls som slår. Att min puls avstannar är i sig en tidens och förändringens hjärteslag. Det är inget konstigt med det. Ända sedan liv uppstod har nytt liv fötts och gammalt liv dött. Man ser det överallt. Besök närmaste ålderdomshem och döden blottar sig. Titta på nyheterna, läs tidningarna; Två män omkom i en bilolycka på E4:an utanför Kristianstad, en flicka hittad mördad i en skogsdunge i Bollnäs, nya strider har utbrutit i Syrien, hundratals civila dödade. Överallt finns det. Och det är inte bara människor som dör. Slå på Discovery Channel och se naturens nakna ansikte. Bara under en skogspromenad orsakar du hundratals insekters död. Titta också på träden, blommorna, gräset, algerna – även de dör. Det är tidens puls som slår. Vi organismer föds och vi dör. När vi föds slår tidens hjärta ett slag och när vi dör slår det igen. Vi lever mellan dessa två hjärteslag. Vi lever i tystnaden och stillheten då hjärtat inte slår. I ett tidlöst tillstånd – i ett tidens vakuum.