bananflugor krälar min kropp
De dras till det som ruttnar bort
som är på väg att förvandlas till mull
De lägger ägg
i mina näsborrar De vaggar
som en svart matta
på ögonlock som
öppnas och inte sluts sluts igen för
de blockeras av en pilgrimsfärd av fötter
som far över glaskroppens glatta yta De dras
till det som ruttnar bort
till mylla till mull
de gör mull till gull
för i förruttnelsen
föder de livet
Jag är
frälst av förruttnelse