så förståndig!
så jäkla förståndig och klok att du dör av omgivningens självsarkasm
frotterad och stekt i samma jävla panna men ändå
gående med ett fasadliknande leende

så förståndig!
så klok och rättfärdig

dina utspel skapar små virvlar av ödmjukhet emulsionerat med falska och fruktade ingredienser bakom murar av rädslor

din förfinade värld lånar sin glädje av ett ingenting
och där figurerar din skapelse
där trånar dina framtidsleenden ikapp med
ett rofyllt skal

så förståndig
så felfri och okrossad

dina målningar är ständigt överomantiserade med måsar och solnedgångar bakom segelbåtarnas fromma guppande över ett spegelblankt hav

dina efterlämningar är mjuka silkeslena tussar av fuskbyggnationer som rasar så fort någon närmar sig den illusion som uppenbarar sig

ett illamående visas under ett skådespel av glädjeyttringar och din kropp skälver av den inre kamp som destruerar cell för cell innan tvångströjan snart blir till ett fritidsplagg

så förståndig
och så fruktansvärt olycklig
för du har tappat verkligheten
någonstans på vägen
mot ett lyckligt liv

så förståndig
felfri och okrossad
så förståndig!
klok och rättfärdig