Ditt kommaterande är vad jag hör.

Så uttjänt är din röst för mig numera

att innehållet slutat fascinera.

En rad verbala tics som bara stör.

Du andas in, och redan då jag vet

att allt jag kommer orka att notera

av plattityder du tänkt leverera,

är tecknen mellan varje självklarhet.

Så fort du öppnar munnen för att tala

cacherar du din tomhet elegant

med ditt koketta bruk av semikolon.

Med utropstecken döljes det banala,

och tankstreck sminkar om till intressant

tiraderna av meningslösa solon.