Jag var så lycklig häromdagen. När du låg bredvid mig på en filt i Vanadislunden. Jag slumrade till på ditt bröst och våra fingrar la sig i rad. Som pärlor på en band runt min handled. Jag skrattade åt dina historier och inbillade mig att du lyssnade på mina. Du kysste mig som att du menade det.

Det gjorde du inte.

Varför är vi bara vackra i mina ögon?

Låter mig luras om och om igen. Allt är scener skapade i mitt huvud. Stillbilder jag samlar i ett spiralblock. Bläddrar och väcker dem till liv. För det finns stunder, visst finns det fina stunder, då du rör vid mig och ler. Som inatt. Hur kan du röra mig sådär utan att känna?

Något, när jag känner allt.

?

Du slocknar och du går. Så fort det ljusnat. Jag glöder och fattar eld var gång du återvänder. Slukas av egna lågor.

Varför brinner inte du för mig?

Så länge jag låter dig kommer du tillbaka. Fast vi båda vet att vi en morgon måste ta slut. Att jag måste lära mig att andas igen.

Men.

När du ligger sådär nära. När mitt öra är tryckt mot slagen innanför din bröstkorg. När du lägger beslag på min kropp och din tunga slickar min nacke. När du håller min hand och kommer, när du kysser mig med darrande läppar. När dina ögon möter mina och våran hud klistrar fast. Då kan jag inte släppa dig, då kan jag inte låta dig gå.

Du bländar mig och säger att jag är vacker. Det är jag inte.

I dina ögon blir jag aldrig vacker alls. Vi är bara vackra i mina.

Och jag är rädd att du ska se igenom mig. Förstå att slagen är för dig, att andetagen är dina. Att meningen med allt är kittlet på min handflata mot ditt snaggade huvud. För jag älskar dig S och jag kan inte sluta. Vill inte sluta.


























Älska (med) dig.