Det kanske syns
på sättet
jag tittar på dig,
att även om
himlen ramlar ner
mellan oss,
så kommer jag
vänta på dig.

Du lämnade mig ensam
på en smutsig perrong,
med försvunna biljetter
i en för stor stad.

du skrev att du var tvungen och dra,
medan jag tröstade mig
mot ett järnvägsspår;
för allt, det kommer bli bra.
någon gång.

jag satte mig på tåget
och höll tårar inne
som du skulle fått.
och jag skrev till Amanda
”INGENTING ÄR PÅ RIKTIGT”
för det kändes inte som så.
inte just då.

visste att tåget hem,
skulle tillbaka till min verklighet.
och fortsätter i tågets hastighet
att fundera på verklighet,
uppriktighet, ärlighet, och falskhet.

allt känns likadant.
fortfarande.