Att bara stekta i smör. Och att sedan med trocomare örtsalt och nymald svartpeppar direkt från ådrig träkvarn. Att därpå tummande på; plockande med. Med de små gula skruvliknande liven, från mattsvarta pannan. Att ned mot en två tre nyrostade fraskvadrater av varianten rustikt lantbröd bakat på uppriktigt havssalt.
Ätes i stora trovärdigt avslitande tuggor, med tid mellan tuggorna. Med tid att se ut mellan draperislöjorna. Att se ut mot höstdräktiga nejden med de småskuttande pubertalt stela ungmänskorna på väg till sina liv och de tappert knixande åldringarna med eller utan öm hund. Att kisande klarögt se ut mot gryningssolen som slickar klustrer av löv i grönverken saftigt vinröda, eller färgade som landsbygden utanför Oran.
Och nedsköljes senigt. Att utan vidare och med inget annat än sannskyldig Porter 5.2 från Systembolaget. Att drickas i djupa mångfärgade klunkar direkt ur källarimmig flaska, godmorgon.