Jag sträcker mig
över landskapet
av lakan och kuddar
letar upp dig
där
på andra sidan

Dina blickar
förbjuder mig att tala
så jag låter mina fingrar
långsamt skriva in
tröst och uppmuntran
i ditt kortklippta hår
och längs din panna

Ord hjälper oss inte längre
jag undrar
om de någonsin har gjort det

I den tomhet vi har skapat
finns bara rörelserna
av mina fingrar
kvar