Trängd i ett hörn
mellan ryssen och tysken
under andra världskriget
hotet om arbetsläger
kröp närmare och närmare.

Mormor och morfar
tog sin fiskebåt till Finland
med sina två döttrar,
gråten i halsen,
och en koffert fylld av tomater.

En koffert fylld av tomater
resulterade så småningom till ett hem
med nio proppfyllda bokhyllor,
möbler och ting från auktioner
och givetvis mig.

Jag åt frukost på antika fat
med hallonsaft i graverade kristallglas,
knackade mina ägg med tunga silverskedar,
gick med mina växande fötter på äkta mattor,
lekte med steiffnallar och porslinsdockor.

Det doftade ofta nybakade bullar i gryningen
och mormor pratade inte, hon kvittrade
med sin silverfärgade hårknut i nacken.
Jag tittade fascinerat på hur morfars stora näsa
rörde sig när han åt fil och flingor.

Min säng var bäddad med handvirkat överkast,
manglade lakan med handknypplade spetsar.
Mormor läste böckerna om Lilla huset på prärien,
som jag grät när Laura sålde sin älskade häst
för att ge familjen en ny kamin i julklapp.

Morfar var tyst och mormor pratglad,
minns hur jag följde med henne till torget
för att handla jordgubbar för konservering,
doften av lavendel och pompösa pioner
på vägen ner till asfaltscentrum.

Mormor fick syn på några punkare
varav en hade sytt fast en kudde på jeansbaken.
Förtjust styrde mormor sina steg mot dem.
Med livrädda ögon gömde jag mig bakom mormors klänning.
Hon tyckte att det här med kudden var en så fiffig grej.

Efter det började punkarna i stan heja på henne,
kallade henne mormor och småpratade lite
och jag slutade vara rädd för punkare.
Jag slutade vara rädd för auktoriteter, avvikande typer,
och nu odlar jag tomater på min balkong.