Dimman faller lätt,
ner i hål på marken.
Den försvinner så nätt,
som löven i parken.

Skåpets tomhet omringar mig,
tar mig tillbaka till tiden.
Till tiden med dig,
på den tiden jag hade friden.

Bergen lutar sina kala toppar,
lutar de ner till träden,
Som vill blomma med säden.

Jag tittar på mina koppar,
och känner längtan stiga.
Du får lov att tiga.