September.
Vi kramades för sista gången och sa att vi skulle försöka, senare. Jag tänkte att det var självklart, glömde bort att ett helt liv skulle komma emellan.

Oktober.
Sista orden från dig var att du saknade mig och önskade att jag vore hos dig. Du skrev det och då trodde jag dig, jag var så naiv, nu vet jag att det inte var så, du hade förmodligen redan då låtit någon annan drunkna i dina ögon. Jag försökte drunkna i någon annans ögon men det slutade bara med att jag låg ensam i min säng igen och krossade den andras förhoppningar genom ett sms.

Januari.
Intalade mig själv att jag var över dig. Orkade inte vara beroende av dig längre, försökte slita mig loss och låtsades bli förälskad i han som var alldeles för lång.

April.
Ännu ett hjärta krossat. Försökte få fram några tårar för att visa att jag var ledsen över att känna hans blod sippra mellan mina fingrar medan jag inte ägnade honom en tanke efter det. Tre månader som bara var... ingenting.

Juni.
Vann triumferande ett par andra, vackra blå ögon. Ömsesidigt ingenting, ömsesidigt mittemellan, lagom och mellanmjölk, dansade och drack och åkte hem till en lägenhet på rätt sida av bron.

September.
Byter lägenhet, byter Facebook-profil att uppdatera ständigt, utforskar en ny navel och jämför min hand med en ny hand och hjärtat skriker ja och hjärnan skriker nej och det var skratt och pannkakor och allt jag någonsin drömt om.

Oktober.
Oktober är månaden för hjärtekross och chokladkross och kalla vindar och smattrande regn. Total tystnad och inga nummer i telefonboken och ensam, ensam, ensam. Uppdaterar fortfarande hans Facebook-profil för många gånger om dagen och undrar varför han lämnade mig utan ett ord när jag som mest behöver honom och undrar mest varför jag måste krossa hjärtan hos snälla killar och bli krossad av de som inte bryr sig. Har ett nummer i mobilen som går till den som räddade mig från regnet till en varm bil och som vill träffa mig och vågar inte riskera att behöva smula sönder honom men jag hatar att behöva somna själv i natt.