Pappa, jag sitter i fönstersmygen med fötterna under mig och tittar bort mot bron, mellan snöfallen. Jag bär de blå mockasinerna med rött plast, så att jag inte ska kastas in i apparaterna när kurvorna doseras hårt, och den gröna pyjamasen med gula ränder, som du tycker så mycket om, den med trånga resårer vid hand- och fotlederna. Jag har inte rakat mig på halsen men annars är jag blank och fin. Pappa, kom hem, jag har blivit allt smalare om armar om ben sedan du åkte, men fetare om magen, tror det är av allt mos.

Pappa, när jag blinkar slutar snön falla och jag vill inte göra min läxa, det finns så många sidhuvuden på den, och jag gillar inga andra skallar än de jag själv förminskar, men det är lite trist att veta att rektorn och yrkesvägledaren och mentorn sitter och dricker kaffe med bisqvier och skrattar tillbakalutat åt mig; magarna hoppar och ögonen skiner av glädje över att jag inte klarade mig. Jag har inte gått till jobbet ännu: de blir bara besvikna på mig då jag böjer mig ner och stirrar på kundernas kurvor.

Pappa, jag har köpt ett järn, ett sådant där man gröper med. Du ville ju så gärna att jag skulle lära mig använda det, så nu har jag i alla fall börjat med magen, och så har jag köpt en linjal så att vi kan mäta pillesnorrarna igen. Vet du pappa, jag har lärt mig skrika utan att det hörs. Pappa, tar du med dig sockerfri nougat när du kommer, du är så bra på att ta med dig sockerfri nougat när jag ligger med hål i skallen. Efteråt kan vi badda med snö.