vad som än träffade min kropp
i överljudshastighet
så inser jag det
först när jag gått för många steg

det är över nu

skinnet har spruckit på flera ställen
blottar senor och ben
ådror
som slutat pulsera

i otakt med hjärtat ändå
när din tunga spelar över exponerat kött
ett rakblad som klyver cell efter cell
jag undrar stillsamt
finns det fortfarande frid i din exploderande famn?

men frågorna är överflödiga
då svaren är svarta prickar på min näthinna
en inbränd bild
som hemsöker
suger ut
parasiterar på andra intryck

fyller upp mig
i nästa sekund är jag tömd

men även när jag skriker
av smärta och bottenlös sorg
kommer jag aldrig känna ånger

vad som än händer

låt det ske om och om
igen

säger aldrig stopp
får inte nog
även när jag faller
i miljarder längtande molekyler

har jag inte en tanke på att vända mig om