Varje gång jag slutar tänka, tänker jag på henne. Ända tills jag ser henne igen är hon pausunderhållningen i min tankesmedja; än så länge.

Hon dyker ändå upp då och då i mitt idésnickeri men är sällan i vägen.

Jag sparar undan henne i min minnesbank och hoppas att jag aldrig behöver göra plats för att glömma bort henne, aldrig!

Nu måste jag ändå stänga ner hjärnverksamheten, det är en stor festlig dag imorgon och många hjärnceller har varslats.

Hjärnkontoret stängs,
idélamporna släcks,
tänktankarna töms och tanketjänstemännen får drömlov.

Jag kan bara hoppas att drömmarna handlar om dig.