Den där låten
på just
den där platsen.

Bitterljuvt.

Jag sneglar
bortåt vägen
tänker bakåt
skruvar på mig.

Det är inte smärta
den där känslan
som far genom kroppen.

Det är något annat.

Det är...
Vemod.
Ett sorgset konstaterande
i kombination
med ett stilla leende
som inte riktigt
når ögonen.

Jag tittar bort
blundar
och byter låt
men känslan
är kvar.

Som en påminnelse
över att livet
kanske inte riktigt blir
som man tänkt sig.

Som jag en gång trodde.