Och ibland är det bara så jävla skönt
att låta allt vett försvinna
ur skallen
likt vattnet rinner ner i avloppet
och är borta
med ett sista
stort slurp.

Utan gräns
tankarna bortkopplade
agera instinktivt
och bara låta allt
skölja över en.

För jag måste balansera
på gränsen
min gräns
med foten lite utanför
svävande i luften
för att kunna le
så det krampar i mungiporna
för att ögonen ska lysa
på det där sättet
för att jag ska kunna känna
den där entusiasmen
drivet
livsglädjen.

Och...

Det gör jag.