Min mor, eller vad hon nu var (hon benämndes inget annat än Hulda-tääti, hur det stavas vet jag inte, och ej heller någon annan, för där hon levde fanns den slags framsägelse ännu icke som skrivspråk), var mer eller mindre skallig hela sextio- och sjuttiotalet, samt till hälften tandlös, men hon skrattade robust med en svart smal, lätt darrande, tand mer eller mindre ut i rummet pekande, och rökte snuggpipa likväl. Så att. Henne var jag rädd för, alls inte för dig, främst då hon av en eller annan obegriplig anledning fick för sig att vända och spänna sina klotrunda ögon rakt och rätt upp mot mitt ansikte. Blicken var, om inte direkt stickande, så liksom pulserade den. Tills jag tog en kaka till, eller ett eller annat, måhända en sockerbit, eller reagerade över att det stod en uppburrad katt straxt inpå mig, eller en hund. Hulda var om inte ett vändkors, men fan vet om hon ändå inte i flicklivet varit ett sådant och ledsnat och därigenom odlat, utifrån ledan, en hetsig vrångbild av kvinna. Hon var absolut, och utan tvivel, om inte ett vändkors, så i alla fall ett klassisk huskors. Maken, vars hela underkropp var både buktande, av bråck, samt, vridet, av både engelska sjukan och tjugosju år under jord, sa ingenting, ej heller skrattade han, men log det gjorde han, närapå fjolligt. Den mannen tillhörde, som man säger, de timidas skara, och om honom finns inget att berätta. Annat än att man visste var han befann sig då strömmen hade gått.

Du, raring... så kan jag vidare som lite grand nämna, och inte bara prata på, om bensårsvätskor mot urrivna sidor av postorderkataloger, om urinläckage, om stekos från fisken och kalejdoskopiskt färgade fiskfjäll över leverfläckiga handryggar som sträckte fram fikafat, och underliga smackande ljud från Gud vet varifrån. Om att jag ju nu inte kan veta allt om min mor, eller vad hon nu var, om hon Hulda någon gång önskade sig lila eller brandgult hår, eller hår. Aldrig att hon pratade om cerisröda klänningstyg som sken från bilder i kataloger, aldrig, ej ens om nylonstrumpan när den kom, jo, kanske då den. Istället. Om. Att min kära (ja, inte var hon älskad, men du vet, man säger så, med det menas just ingenting); ack, att min kära grova mor värjde sig mot korttagning, steppade krumt åt sidan, liksom kavande åt emaljerade koksåskannan till; att hon fick sju barn, varav en hamnade på pite55 för livet; hon utvecklades där av ett evinnerligt stilla sittande på en järnsängs kant, till en svan, med långkurvad hals och allt, utom vingar, åtminstone inte att flyga med; en blev döv, en annan drunknade som rosenkindad och förväntansfull och mycket liten i en dov vak i älven en svart eftermiddag dagen före julafton; en tredje blev det man med dagens språkbruk skulle benämna autistisk, en fjärde ofärdig, en femte med tiden - och ovanligt tidigt i livet - senildement; en sjätte bara närig och surögt räknande pengar. Den sistnämnda gick det naturligen sämst för: han sköts via pörteväggen, genom timmerstocken, rakt in i bröstet medan han surplade på potatisen han just förvandlat till sås, genom att doppa i buljong efter ett långkok; han sköts av en same som ett par timmar tidigare, i ej avklingande vredesmod, lämnat en broder till den döde mitt i en oavslutad fejd om en släde. Den brodern är jag, söta, rara, och du frågade om jag ville ha kaffet utspätt, något svalnat för gommens skull, men jag säger att jag inget nyttjar, inte sedan den dagen en droppe, i varje fall inte annat än i smyg, men frälst, nä, det blev jag aldrig. Inte vad jag vet.