Jag sitter och väntar
på att regndroppen ska bli större.
Snart kan jag se mig själv
med en begrundande blick från ett jätteöga.
När jag är nära sanningen
blir den uppfylld, tung
och faller.
Där nere kan jag inte laga den.
Varje del är upplöst till oigenkännlighet.