(en fundering, i ensamhet)

Nej, man kan
ingenting
ta med sig
dit man går...

Inte ens sig själv
Inte kroppen i alla fall

o inte hjärnan
inte heller hjärtat
eller hårets strån
heller inte händerna
med små ärr
från hundbett o annat

Inte magen
eller knäna
Inte heller låren
eller fotsulorna
som trampat så
många stigar
o allfartsleder
Även på cykel

Och ögonen
de med stjärnljus
(stjärnöga säger mor)
De kan inte heller
glittra mer
Ovan där
heller inte nedan
om så är

Munnen
Läpparna
Kinderna
och pannan
liksom brösten-
ganska vackra-
tycker jag själv-
(vem annars-
jag går ju inte precis
omkring naken på stan)
Heller inte armbågarna

Nej, man kan
ingenting
ta med sig
när man går
härifrån

Inte ens sig själv
Inte ens kroppen

heller inte rösten
eller tankarna

Så varför
skulle man
inte
Få samla sig
Skatter
på Jorden ?

En vacker
Äkta matta
Vävd av nomader
i Nahavand
Utan mönsterförlaga

Med själ i

så sade matthandlaren
Entusiasten!
och det såg
o kände ju också jag

Jag njuter av att
titta på den
sitta på den
Mönster och färger
mjukhet, glans, "Själ"

Jag vet, jag kan
inte ta den med
när jag går

Men ingenting
kan jag ju då ta med

Inte ens mig själv
Inte kroppen i allafall

Inte hjärnan
inte heller
hjärtat
Inte benen
Inte huden, som sammet,
som någon 1 gång sa
(Jag har inte känt efter
det är ju inte min uppgift)

Så varför
inte
Samla sig Skatter
på Jorden

Liksom att

*L*e*v*a*

Här
och
Nu

Liksom passa på
När man ändå är här

~~~


E.A. 101120-21