Slitning suddar sakta

daggdroppars sötma

Vad som en gång växte

ur morgontidigt uppvaknande

och som var dimmor

som steg mot solen

i rote

visande varandra viljan

till varaktighet 

sprids i skilda sträck

mot varsina nebulosor

I dessa vacui

skall saknaden sippra 

likt blodblandat bläck

Formande förlåtelser 

på pigmenterat papper

Men glömskan

kan inte kompareras

Det lämnade förblir

lämnat

Vingslag kan inte återtas

Det enda vi kan tro på

är tårarna som faller till jorden

och vars dån

väcker oss till en ny dag