hur ska ord tolkas av munnen
när de skriker ut sin tystnad
att jag är funnen försvunnen

i morgondaggen du finner mig
slösandes av meningslösa vattendroppar
krälandes nedför massiva bergstoppar
du ser droppen falla av det ruttna livet
fast du vet inte
att min ledsamhet dog med motivet
spårlöst beblandat med vattenmassorna
tystheten runt vemodens bord
i minnet är blott en tår av flod

hur är det möjligt?
att trängas i en osynlig miljö
likt de strålar som träffar mitt ansikte
är förseningen i ständig adjö
mitt krig skall utkämpas
i lera och jord
för nedsjunken i ett påhittat träsk
finner vi längre inga ord

jag är en försvunnen himlakropp
kasserad av makuleringens tidevarv
krälandes av påhittad blodutgjutelse
martyren ser sitt eget arv
fast du vet inte
att det var jag förkroppsligad
spårlöst beblandat med människomassornas färd
i minnet är blott en människa värd

jag är funnen
jag är försvunnen
från en liten människas vy

likt alla tårar i världen avrunnen
min kropp är destruerad i själsbrunnen
och återuppstånden i revy

inuti dig!!...inuti dig är jag förkolnat brunnen

så liten förutan svar

jag är funnen...

försvunnen

jag är inte kvar