Jag blir stående, ser hur snöflingorna faller, åt olika håll, som en balett just innan slutscenen. Frank Sinatra sjunger om någon som kommer hem till jul om så bara i en dröm. Jag minns den äldre kvinnans svarta ögon, hur hon först tittade bort (jag såg henne speglas i fönstret). Hur hon sedan, sakta, vred på huvudet: utan att ändra uttryck såg hon på mig - rakt framifrån. Så länge hon själv ville. Det söndriga, som jäste ur mig, då, när du just kommit, som vällde fram - när jag häpnade över att finna mig plötsligt gråtande ett slags glas, med pannan mot bordet. Det är nu länge sedan eller i förra veckan, ja, i en annan tid. Du gör ljud. Jag hör inte vad du säger, jag vill inte veta vad du säger, jag hör att du ju säger någonting. Att det är bokstäver i det som kommer, när vi älskar.