Minnen jag minns

flammar upp i

mig,

för när jag minns

hur vi var

alla en,

Så känns nuet mer

som en

glasspegel.


Reflektion reflekteras tillbaka

av det förgångna ljud av glädje

vi utropade mot världen

för inget kunde skada oss,

inget kunde stoppa oss

för det var bara vi

sist och slutligen.


Men vi växte upp,

såg att världen fanns och

kände

hur den tryckte.


Slutligen tryckte den iväg

vad som tidigare

alltid varit, som inte längre är.

Som vi trodde var förevigt.

Men naivitet hörde till våra främsta styrkor,

men vem kan klandra oss

egentligen?


Solen gick upp som vanligt

men inget annat var det samma

kanske var det vi som stötte bort varandra

i sökandet på något nytt.

på något som var mer oss själva,

något som vi skapat & som inte alltid funnits.


Sorgligt att se hur

berget till slut

filades ner till sand

och hur det som förr tornat upp sig

nu rymdes i min hand.


Kanske var det bara jag som drev iväg,

på min egen flotte

byggd

i skymundan från mitt eget vakande öga.

Som överraskande drog ut till havs,

utan att jag egentligen ville

fast jag egentligen

ville

egentligen.


Jag ser igenom spegeln

på dem

på mig med dem

hur hemma det främmande hemmet

verkade vara.

För dem vara det bara

att bara vara.



Barn som vi var sa vi,

vi kommer alltid att vara vänner,

jag kommer aldrig bli tillsammans med en TJEJ!


Låt oss upptäcka världen,

låt oss leva våra äventyr

låt oss driva ditt vinden blåser oss

låt oss fly från allt vi avskyr.


Nu när jag ser tillbaka ser jag att

jag fortfarande flyr,

in i minna minnen

dit vinden blåser mig

på mitt eget äventyr.

Men det är inte lika sorglöst,

för livet ger dig sorg såsom glädje

för varje dag som gryr.