Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar dig,
Men sanningen är att jag nog aldrig blir den jag var.
Jag har märkt det nu,
Det var aldrig så förr.
Jag är rädd.
Jag minns hur det brukade vara,
Jag kunde ge hela mitt liv till någon annan,
Det kan jag bara till min familj nu.
Men jag kan ge mitt liv för att rädda någon annans,
Men jag undrar vem som skulle rädda mitt om de riskerade sitt egna.

En av mina vänner låter allt gå före,
Jag skrev att jag kände mig värdelös,
En annan gång att jag verkligen behövde henne.
Mitt svar blev att hon var upptagen,
”Nejdå, men jag ser på film nu så kan inte prata.”
”Jag ska bara äta först.”
När jag satt mitt i maten,
Eller umgicks med alla mina syskon,
Två av dem bor inte ens hemma längre.
När jag kände mig nere och behövde dig,
Och du ringde och sa att du behövde mig.
Då ställde jag ifrån mig maten,
Jag lämnade mina syskon för en stund,
Jag lämnade mig bara för att rädda dig.
Ja, du stod där mitt i vägen,
Jag drog dig åt sidan och vi satte oss på trottoaren.
Jag tog med dig hem till mig,
Jag struntade i maten som jag bara tagit en liten bit av.
Jag stannade uppe med dig hela natten,
Fanns där för dig.
För bara några timmar sen så skrev du,
”har inga vänner dom är bara falska. Saknar dej”
Jag svarade ärligt,
Att det inte känns som om jag haft vänner alls.
Men det slutade med att jag bara försökte få dig glad.
Jag tänker inte knuffa dig utför kanten,
Jag försöker bara hålla dig kvar på jorden.

Du brukar säga att du älskar mig,
Är det för att jag trots allt,
Aldrig lämnar dig?
Du säger att du finns där för mig,
Är det för att vara artig?
Jag är så trött på lögner,
Jag kan vara din vän,
Men kalla inte dig själv min.
Jag vill att du ska veta,
Hur många gånger,
Jag lämnade mig,
Bara för att rädda dig.