Jag sitter här i egna tankar, jag tänker
på våra pratstunder vi hade,
eller promenader med våra hundar
och mycket annat.

I mina tankar finns du min son
hela tiden
minnen som tränger på

Jag idisslar som en ko
om och om igen.
Hur gjorde han, vad sa han!
De sissta timmarna!
I sitt liv, jag försöker att
memorera men der går inte.

Åt han någon mat innan
han dog ?
varför ville han så gärna gå
med oss ut och plocka svamp,
1 timma innan han dog.
Något som han inte alltid
ville, kände han på sig något

Varför sa han inte hur
han mådde!
Jag märkte att han inte var sig själv
Jag tänker, kunde jag ha gjort något!
Hade han levt om jag la mig i.

Min tröst är att han hann att
ringa sin dotter Issan
fem minuter innan han gick bort.
Ja många tankar kommer och går.
Men jag får inga svar.
Men en sak vet jag, han
tog INTE SITT EGET LIV

Det är att:
Peter var den första människan
som såg honom när han föddes.
Jag var den första som
såg honom när döden tagit honom.

Det är jag tacksam för
Mamma.