Jag stod i snöfall häromkvällen
en rörbomb fylld med glas som exploderat
stilla, ljudlöst,
i en tunnelbanevagn med människor
och trots att dina armar höll sig hårt omkring mig
piskade hundra tusen splitterflingor hål i huden
och svarta droppar som rubinkristaller
föll till marken, viskar att

vem bryr sig?

men när jag kysste dina vita läppar
såg jag plötsligt att jag brann där ensam
med piskrappssvedda revor över skulderbladen
sönderfrätta, skärsår, obönhörligt, utplånad
När de bleka svampmoln som vi ser i horisonten smeksamt
spottar sin atomvinter på alltsammans kvar här

då är jag redan borta, älskling