Hon ligger mot väggen
där jag höll om henne tills hon lyckades somna
Hon ligger mot väggen
där hon känner sig mindre sårbar
inte fullt så utsatt

Genom fönstret faller månljuset på hennes nakna rygg
där hon ligger till synes fridfullt
Man kan nästan tro att ingenting hänt

Men jag har haft hennes darrande kropp i min famn
hållit henne med mina armar som inte fanns där till skydd
Jag har försökt trösta henne med ord
men jag kan aldrig övertala det förflutna att ändra sig

Jag har hört hennes gråt blanda sig med min egen
försökt vara stark för hennes skull
och gudarna ska veta att jag har misslyckats med det

Jag har sett dagar och nätter flyta ihop
till en suddig massa av vanmakt
en mardrömsvärld större än Europa
som försöker få plats i våra bröstkorgar
och de är inte så stora

Lagens långa arm kommer snart att peka med hela handen
och jag vet inte ännu åt vilket håll
men personligen har jag alla bevis jag behöver
här i spillrorna av min lilla vän

Något av det värsta är
att jag inte vet hur jag ska förklara
att hon inte plötsligt är smutsig

Hur förklarar man
att ett vackert land inte mister sin färg
för att en härjare klampat genom skogarna där,
hur förklarar man
att fågelungen inte ligger bakom kattens jakt?

Och jag vill veta hur man
för att inte bli galen av sorg
ska hantera när hon med gråten i halsen
ber mig om förlåtelse för det någon gjort mot henne

Ja, folk pratar om krig, marinsoldater och the thousand yard stare
men för att känna lukten av brinnande hem
och förnimma ett sargat land
kan man också hålla en våldtagen älskad i sina armar