Det var i Budapest, staden som är två. Buda med sina kullar och slottet där du ännu kan se kulhålen från slutstriderna under andra världskriget . Det platta Pest som är stadens kommersiella centrum med mycket folk och intensiv trafik. Förbundna över Donau av den vackra Kedjebron, den som ungrarna säger dras in i berget varje gång det regnar. Det var december och tidigt 90-tal, kallt med lite snö.

Våra värdar trodde nog att vi var miljonärer och tog oss med på shopping på Vaci, paradgatan med Armani, Gucci och Louis Vuitton. När eleverna bad mig fråga om det inte fanns någon loppmarknad höjde de förvånat på ögonbrynen. Fanns det verkligen fattiga bland Västeuropas kapitalister?

På Vörösmarty ter, torget som är uppkallat efter den nationalistiska poeten Mihály Vörösmarty, han med det nya poetiska språket står, en enorm julgran, prydd med blå pappersflaggor som det står Sony på. I södra ändan kilar folk in och ut ur metrostationen. I norra ändan drar folk, mest turister, vidare in på Vaci. Här ligger också det legendariska caféet Gerbeaud, öppnat redan 1858. Den eleganta jugendinredningen lyser välkomnande när vi kliver in. Värmen slår emot oss och glasögonen immar igen. Det är mycket folk och få lediga bord. Men vi lyckas hitta ett runt ett som vi klämmer ned oss vid. Det är varmt och ett konstant larm och mössor och jackor åker snabbt av. På Gerbeaud finns vad man har sagt mig är Europas längsta disk för olika bakverk. Jag vet inte om det är sant men lång är den. Tårtbitarna smakar utsökt och kaffet är starkt och hett. Gästerna verkar mest bestå av turister för vilka priserna inte verkar vara något större problem. Budapestborna är få men påfallande välklädda. Vid bordet bredvid sitter en medelålders engelska med en pillerburkshatt med flor. Hon låter hela sin omgivning ta del av sina mobilsamtal. Telefonen ringer oavbrutet och vi får gång på gång höra att hon sitter på Gerbeaud och att “everything is just marvellous”. Till slut tröttnar jag och ger henne en blick typ “shut the fuck up”. Hon ser lite förvånad ut men spricker så upp i ett leende, vinkar med ena lillfingret och säger med sockersöt röst “toodeeloo”. Vad svarar man på det?

Efter en stund känner jag att jag vill vidare. Eleverna vill dock stanna, så jag öppnar den tunga ytterdörren och kliver ensam ut på det nu nästan folktomma torget. En bit bort står en gammal kvinna i sjuttiofemårsåldern. Trots minusgraderna och den snåla vinden är hon klädd i en, en gång, elegant rosa tyllklänning. De blåådriga smala benen är klädda i tunna nylonstrumpor där det har gått flera maskor. När hon ser mig, ler hon lite fånigt med sina starkt rödsminkade läppar, böjer sig ned och trycker på en knapp på sin lilla bandspelare. Musiken skräller ut över det tomma torget. Hon ler igen och så börjar hon dansa med små försiktiga balettsteg. Jag kan se hur hon huttrar i snålblåsten, men hela tiden behåller hon sitt filmstjärneleende. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det enda vettiga verkar vara att ta den största sedel jag kan hitta , lägga den i den lilla bleckburken och gå därifrån. Det rasslar lite i flaggorna på den stora Sony-granen.