& jag har plötsligt ingenting
kvar att

luta mig mot det
enkla har ruttnat det
svåra har
dött &

det finns ingenting kvar att
liksom luta sig mot kanske
hänga sin
jacka vila sin

sorg på
& att
börja förstå börja ändra på
minnen man

sparat nånstans ingen annan kan
nå när

en röd soffa brinner brinner tills den
försvinner i
natt
en snöblandad längtan ett
löfte om
livet om någonting att hålla
nära aldrig släppa
nån annan
inpå &
timmar man trodde var

i säkert förvar, jag

lär mig leva med så
mycket som inte finns
kvar

jag
tar med mig det du
inte längre vill
ha det

du fick mig att se det du
färgade mina vener samlade mitt
jag omkring
kan
inte vara

glömt du verkar ha dömt
osant jag

har bara det
här &

jag drömde i natt du
hade problem jag
kunde inte
låta bli att

strunta i att alla
hörde när jag

sålde min själ för att

få se dig igen &

någon säger vi är allt det vi
aldrig kommer vara säger bara inte

än som ett
kvitto på mer än
en
förlorad
vän mer

än ett
förlorat slag,

jag
som trodde vintern som gått hade
lämnat oss
frusna lämnat oss

dömda &
täckta i snö lämnat
nya drömmar att
vävas önska kvävas in i ut-
av

drömma-dö är

inget jag har hittat på jag

bleker möjligheter med klorin jag har
en halv flaska vin
kvar men ett

helt liv av
saknad som börjar
idag som

börjat igår & det

här är inget du förstår dig på han säger
du
ler när du
ser
mig hur

kan man veta så väl vad som

lämnar djupast sår, att
sätta finget på det nån
annan

(bränner andas odlar sväljer) aldrig
någonsin

får det

är vinter igen &
inget har ändrats det

är så långt
ifrån, är



lika kallt
som alla andra år.