999
Pölar, hav, vattenstänk och vårfloder
det rinner ned
forsar genom porer
droppar försiktigt mot
en kall och avig yta
hjärtskärande flöden
av tyngda förnimmelser
sakta beblandat sig med
sanning och konsekvens
tydlig är den i all sin dåsighet
klar och avbildbar i sitt minne
fråntagen den rätt att kontrollera
hämtas jag från dess sköte
vårfloder när du lämnade kvar min sargade själ
monsunbörd av lycka när du hittade hem igen
hav av redlös ångest flockas ur rännor
pölar som stänker upp små sprudlande kaskader av det totala
bryggor som möts vid oändlighetens bukt
finner vi bortom
förbi
den självklarhet och befrielse
den rinner ned
forsar genom porer
droppar försiktigt mot
en avig yta
den minns ditt leende
din ångest
ditt uppvaknande
jag gråter även ikväll
inte alltid
för ledsamhetens
skull