Sunset, Vine, på väg från kullarna i norr,

ner mot stranden, där sanden i solgasset bränner hud.

Du skrattar, vinden leker i ditt hår.

Cabrioletfrihet, du andas ny luft. 

Ljusen; silver, guld, vita punkter, linjer i all oändlighet.

Från bergen syns allt så tydligt.

Dalens normalitet lockar inte.

Här uppe kan man flyga bort.

Du raderar ut dig själv och tar steget.

Utlånad för din talangs skull,

köpt för dina ögons skull,

förbrukad och levandegjord på samma gång.

Jag har aldrig varit där stjärnor faller.

De får var sin plats på en bred trottoar,

stjärna för stärna, ett universum, ett svart hål.

Ett guldstänk i betong och stål.

Du vill visa att du kan, att du tål.

Jag var på väg men vände vid Isabellas vatten.

Solnedgång vid Mesa i technicolor,

där kullarna ändrar färg, från brunt till grönt,

från öknen på väg mot Babylon.

Du tar,

Sunset mot havet,

horisont mot horisont,

Sunset mot havet.

Du har,

havet vid dina fötter,

doppar fötterna, så varmt,

havet vid dina fötter.