Jag känner att barnet i mig tynar bort,
jag ser på omvärlden med en djup sorg
och den romantiska bilden jag hade av livet,
ligger i vassa spillror vid mina fötter.

Jag trodde på äktenskapets löfte,
på trohet,
på godhet begravd eller väl synlig,
i var och en av oss,
som medvandrar på jorden.

Jag trodde på ordets helande makt,
på förlåt och jag älskar dig,
jag trodde att alla ville söka sanningen,
en djupare mening,
i livet, i relationer
och med varandra.

Barnet tynar undan,
är bara skinn och ben,
dess blåa ögon ser på livet med döende ögon.

Kylan river i den vuxna kvinnans blick,
hon ser med fasa sin spegelbild,
skräcken har ett strypgrepp om hennes hals,
hårdheten, hennes skal börjar ta form,
när hon tar sina stapplande första steg,
ut i verkligheten
och lämnar barnet efter sig,
för att dö,
och för att själv försöka överleva på egen hand.