På höjden, in, dit kylan tvingar mig
småsten som knastrar

jag sörjer min död nu
medan jag ännu kan

rulltrapporna, glider mig ner, rummet passerar
ljudlöst, hela tunneln är ren och exakt

det levande dånar mekaniskt i min skor, ljudet oupphörligt och precist

ensam, jag närmar öppningen där nere

luften, obestämbar, drar igenom mig
jag vänder mig inte men,

rummet upplöses där bakom mig
steg för steg