Jag vet att jag skrev det här förut. Jag minns det. Klådan det gav upphov till. Hela dess hårbotten. Hur jag klev ur detta missbruk, av ett förtroende. Det var du du du och ingen annan, som kom upp ur mitt minne. du, som en sur uppstötning bara. Ända från i vintras. Men jag har andra vänner nu. Johoo då, mycket bättre, jävligt starkare. Coop-föreståndare. Riktigt tjocka ena. Åldersdiabetiker med vänligare inställning, med Stig Berglingtunga, som en gegga hörs i teve, så himla inställsamma. till livet, till Spotify.
Och till sex.
Sju gånger i veckan, utan tjat, den typen av vänskap. Så fast, i hullet. Såna hullingar menar jag! Har inte sett dom sen -80, sen atomkraften lämnade stan, i sin bångstyriga långtradare. Åh dom där svettiga indiegigen. Det kom folk, flera stycken. 12 kanske? Vi stod och glodde, några värdelösa band spelade. En varsin läsk. Ingen var full, inget var kul. Fy faan för torsdagskvällar. Jag tar 20 Tryptizol inatt, det lär vara lagom.
För vad?
För en liten dödskyss - hej kom och hjälp mig! Hindra mig om ni törs! Jag bara skämta. Inte om såna saker, om tuppen gal och vinden vänder, vaknar jag som infrastrukturminister Åsa Torstensson imorgon. Eller som rödtopps underbett, Nej som Joaquin Phoenix harläpp.