I en motvillig kamp mot en längtan

tappade jag andan,

av misstag,

med flit,

som jag inte förstod.

Men aldrig kvävde verkligheten mig,

trots avsaknaden på luft i mina trasiga lungor.

För de är fyllda med sten,

så jag tackar min smärta

och vandrar vidare,

tyngre än mitt sköra jag från förr,

men levande.






För nu.