Solen lyser starkt

som en ursäkt för

sin långa frånvaro.



Jag håller din hand i min

fascineras av dess storlek.

Som vanligt så ger du mig

samma blick som alltid.

Du skakar lätt på huvudet

men samtidigt ser jag

det lilla leendet du försöker dölja.



Jag vänder mig mot dig

lyfter upp huvudet.

Ser på dig med en blick

som bara skriker: "Kyss mig".



Du böjer dig fram

ger mig en lätt puss på pannen.

Besviket sätter jag mig

med armarna i kors.

Skrynklar pannan och

muttrar tyst.



Du skrattar högt och

det slår mig:

Vad vackert det låter.

Jag förlåter dig

som så många gånger förut.

Jag vet ju att jag ändå

alltid får min lilla hämnd.