Barnen mina ligger under sina filtar. De hostar torrt. Jag hör dem genom sömnen. Fuktfläckarna på tapeterna kryper närmare deras sängar.

På tre dagar blir asparna färdiga, om man satt vid köksbordet kunde man inte längre se vägen. Man säger att svalorna har kommit nere vid småbåtshamnen, att de kastar sig mellan seglen.

En smal Cornelis Vreeswijk i svart hakskägg och skinnjacka sitter vid min säng med min kvinna och super sig full på blå likör. Han skrattar gott åt min blottlagda underkropp, ty han har fört täcket åt sidan, och tycker att lukten som kommer från min kuk är vedervärdig. Jag är i halvt sovande men efter en stund vaknar jag och blir givetvis syrak, som han också säger till mig att jag är, han Vreeswijk: "är du syrak, haha". Men vi tar ett snack ihop, jag och den folkkäre trubaduren, på hans initiativ, vi pratar bilaffärer och klåda. Det slutar med att vi bägge skrattar. Min kvinna rör sig sakta baklänges nerför en trapp, hon vrider sitt ansikte snudd på omärkligt, rör antytt på läpparna, säger ingenting.

Talgoxen och bofinken sjunger från samma lövskogsraster. Snäckor ligger i skogen. Snart åker jag väl taxi igen, börjar mångordigt förklara varför, vill sitta vid liljekonvaljsstället bland blåbärsbuskarna och välta i mig av ölet. Solen skiner så starkt. Det blir svårt att se.