Ibland när en skugga lägger sitt mörker över världen
och solen väljer att titta bort
när rättvisan är blind
och ondskan spelar falskt
då blir maten till aska i Broder Regns mun
och hans mage vill vända sig
men den orkar inte ens det

När världen går vidare som om ingenting hänt
och lämnar hans lilla troll i diket
liten, skakande och rädd
då flammar elden i hans själ rytande
men iskall liksom kåren längs hans ryggrad

Han kan inte avgöra vilket minne som gör ondast
det av henne i darrande små bitar
eller det av henne tom på allt som kan liknas vid mänsklighet
när hon själv förstod vad som hänt

Och egentligen spelar det ingen roll
om något av de två gör ondare än det andra
för det finns bara en väg att vandra nu
men vilken det är
det vet han inte

Göra som sheriffen säger
get the hell out of Dodge
och aldrig se sig över axeln
låtsas som om ingen är skyldig till det här

eller att bränna staden till grunden
och som laglös
om än med samvetet i behåll
skratta bittert när bara spillror finns kvar
rykande kadaver av de som felat
gjort sådant som aldrig kan förlåtas

Kan man se sig själv i spegeln
kan man leva med sig själv om man gör det ena?

Orkar man det andra
när trötthet och sorg egentligen är det största man känner?