Jag brukar alltid tänka på den flickan,
Den starka lilla söta flickan.
Jag brukar gå tillbaks till den stunden då hon skrek i hallen,
Då hon var inlåst i ett hus utan att ge upp.
De stunder då hon aldrig lät dig vinna.
Och jag brukar alltid undra hur han tillslut fick henne att gå sönder.
Fast ibland tror jag inte att det var han,
För det var någonting som fick henne att kämpa
Och jag tror att det var när hon förstod att hoppet var en illusion,
att det var då hon gav upp.
Och jag önskar att om hon vetat då,
Vad hon visste nu
"Ibland måste man rädda sig själv,
För att sagornas hjältar kanske aldrig kommer."