Han hade stått där ett par sekel, med handen utsträckt framför sig i en gest som skvallrade om ett försök till skuggspel. Ljuskällan hade för länge sedan flyttats ut ur rummet. Projektionsduken var trasig och solkig, men hade en rest kvar från den sista akt som utspelats på den. En räv som sträckte nosen mot decembermånen.

De som nu stod i rummet framför den förstenade aktören var andäktigt tysta. Indicierna hade funnits. Myten levde bland traktens äldre allmoge. Berättelserna om den glömda teaterlokalen i skogen hade gått från mun till mun i flera generationer. Men att det skulle ha något som helst med sanningen att skaffa, nej det hade ansetts uteslutet. Sagor är sagor. Foster av reptilhjärnan.

Upptäckten gjorde dem illa till mods. Om detta skulle ingen av dem kunna berätta. Att förklara sägnen för sann skulle beröva bygden dess drivkraft. Vad skulle man samlas kring runt eldstaden om kvällen om den odödliga fabeln försågs med en punkt? Om händelsen för länge sedan, en gång för alla, skulle kunna förklaras och slutrapporteras? Ett facit skulle innebära slutet för en hel kultur.

De backade ut ur teatern, sopade undan spåren efter sin visit och återvände till byn en halv dagsmarsch bort. Vid återkomsten var allt glömt. Berättelsen kunde återupptas där den slutade kvällen innan. Räven sänkte blicken och sprang vidare i månskenet.