En obegränsad röra
av Ångest och Smärta
Dom skruvar i min hjärna

Jag tänder en lampa
Sniffar en lina
Och fortsätter räkna
hålen i min hjärna

En barriär av rädsla
Jag klarar inte av, det sociala
Mitt språk har glömt av, hur man komunicerar
Med en trasiga hjärna

En öken av rädsla
Jag bemästrar inte tankarna
Dom kommer med självförakt
Och jag är ensam...
Ensam med sörjan, som ska föreställa min hjärna



Är det för att jag gråter
Som ingen ser mig??
För att min ångest, så alldeles lyser:
av smärta
Är det därför, ingen kommer nära?
För att prata
Kanske lyssna
Eller som i mina drömmar:
För att älska…?


Ingenting fungerar:
med en trasiga hjärna